Du ler mot mig och skrattar,
du anklagar mig för att vara sur, nedstämd och ledsen.
Jag blundar, men ändå ser jag det,
 det är ingen dröm,
det är min verklighet,
och kunde jag, så skulle jag suddat ut den.

Du säger att vi ska glömma allt det som har hänt,
det som orsakar tårarna i mina ögon,
det som orsakar all min smärta.

Vi?
Du använder ordet vi,
När det är jag som gått igenom det här.
Du har hela tiden bara stått där brevi som ett frågetecken.
Men det här är min verklighet just nu,
det här är vad jag måste gå igenom.
Visst, jag kan bygga upp en ny bild äv något bra,
en bild som inte liknar verkligheten,
men,
försvinner all min smärta då?

Tårarna ligger och bränner under ögonlocken,

ögonen översvämmas av alla tårar,

men det är bara jag som kan känna dom,
det är inget du ser.
Du ser inte ens tårarna på min kind,
för du tror att jag är glad,
du tror att jag mår hur bra som helst.

Det enda som krävs av mig är att jag ler mot dig . . .

Jag gråter alltid bara i min ensamhet,
jag visar aldrig att jag är rädd, eller att det gör ont.
Jag gråter där jag är ensam.
Jag vill inte inse att du inte förstår.

Alla mina drömmar har försvunnit för längesen.
Det är smärtan som är mitt nu . .