Varför ska allt vara så jobbigt när det är känslor inblandat?
Tänk om man inte känt några känslor alls, så mycket lättare allt hade varit.

Vad har hänt med allt folk? Vart har det som kallas respekt tagit vägen?

Vill bara bort härifrån, sjunka under jorden eller något, bara försvinna.

Somna och vakna upp i en helt annan värld, börja om från början helt och hållet,
i en värld där folk respekterar varandra.

Varför?
Alltid ska det vara något, alltid!
Likadant varje natt.
Ligger sömnlös och kan inte sova.
Tankarna snurrar i huvet på mig !
Jag blir galen !!
När fan ska jag få sova?!?!

Mina ögon översvämmar av tårar,
vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta,
Om jag ska visa känslor eller vara känslokall,
Vet inte vart jag ska ta vägen . . .

Ingen vet långt ifrån allt.
Vill bara skrika ut allting,
men hur mycke jag än hade berättat,
och hur mycke jag än hade visat,
hade ingen någonsin förstått.
JAG ORKAR FAN INTE LÄNGRE!

Att ha känslor för någon, små, stora, svaga eller starka har både sina för och nackdelar !

-

Jag vill, men jag vågar inte.
Av rädslan att bli sårad och besviken än en gång.

Jag mår dåligt, är ledsen och vill verkligen göra något åt det,
men hur ska jag göra när jag är rädd för att visa mina känslor,
tankar,
och allt det där jag bär inom mig . . ?

-

Så många gånger som jag gråtit mig till sömns,
så många gånger som jag vaknat mitt i natten och kudden varit helt våt,
så många sömnlösa nätter jag bara legat och stirrat mitt ut i luften.
Jag orkar inte mer,
Jag har stått emot, kämpat och försökt,
men jag är trots allt inte mer än människa.
Det gör ont,
så in i helvetes ont,
och jag vet om att när smärtan försvinner,
så är det bara tillfälligt,
hur jag än gör hittar den alltid tillbaka . . .

Att vara stark är inte
Att aldrig falla
Att alltid veta
Att alltid kunna

Att vara stark är inte
Att alltid orka skratta
Att hoppa högst
eller vilja mest

Att vara stark är inte
Att lyfta tyngst
Att komma längst
eller att alltid lyckas

Att vara stark är
Att leva livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den
Att falla till botten
Slå sig hårt
Och alltid komma igen

Att vara stark är
Att våga hoppas
när ens tro är som svagast

Att vara stark är
Att se ljus i mörkret
Och alltid kämpa
för att nå dit . . . .

Du ler mot mig och skrattar,
du anklagar mig för att vara sur, nedstämd och ledsen.
Jag blundar, men ändå ser jag det,
 det är ingen dröm,
det är min verklighet,
och kunde jag, så skulle jag suddat ut den.

Du säger att vi ska glömma allt det som har hänt,
det som orsakar tårarna i mina ögon,
det som orsakar all min smärta.

Vi?
Du använder ordet vi,
När det är jag som gått igenom det här.
Du har hela tiden bara stått där brevi som ett frågetecken.
Men det här är min verklighet just nu,
det här är vad jag måste gå igenom.
Visst, jag kan bygga upp en ny bild äv något bra,
en bild som inte liknar verkligheten,
men,
försvinner all min smärta då?

Tårarna ligger och bränner under ögonlocken,

ögonen översvämmas av alla tårar,

men det är bara jag som kan känna dom,
det är inget du ser.
Du ser inte ens tårarna på min kind,
för du tror att jag är glad,
du tror att jag mår hur bra som helst.

Det enda som krävs av mig är att jag ler mot dig . . .

Jag gråter alltid bara i min ensamhet,
jag visar aldrig att jag är rädd, eller att det gör ont.
Jag gråter där jag är ensam.
Jag vill inte inse att du inte förstår.

Alla mina drömmar har försvunnit för längesen.
Det är smärtan som är mitt nu . .