Att ha känslor för någon, små, stora, svaga eller starka har både sina för och nackdelar !

-

Jag vill, men jag vågar inte.
Av rädslan att bli sårad och besviken än en gång.

Jag mår dåligt, är ledsen och vill verkligen göra något åt det,
men hur ska jag göra när jag är rädd för att visa mina känslor,
tankar,
och allt det där jag bär inom mig . . ?

-

Så många gånger som jag gråtit mig till sömns,
så många gånger som jag vaknat mitt i natten och kudden varit helt våt,
så många sömnlösa nätter jag bara legat och stirrat mitt ut i luften.
Jag orkar inte mer,
Jag har stått emot, kämpat och försökt,
men jag är trots allt inte mer än människa.
Det gör ont,
så in i helvetes ont,
och jag vet om att när smärtan försvinner,
så är det bara tillfälligt,
hur jag än gör hittar den alltid tillbaka . . .

Att vara stark är inte
Att aldrig falla
Att alltid veta
Att alltid kunna

Att vara stark är inte
Att alltid orka skratta
Att hoppa högst
eller vilja mest

Att vara stark är inte
Att lyfta tyngst
Att komma längst
eller att alltid lyckas

Att vara stark är
Att leva livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den
Att falla till botten
Slå sig hårt
Och alltid komma igen

Att vara stark är
Att våga hoppas
när ens tro är som svagast

Att vara stark är
Att se ljus i mörkret
Och alltid kämpa
för att nå dit . . . .

Du ler mot mig och skrattar,
du anklagar mig för att vara sur, nedstämd och ledsen.
Jag blundar, men ändå ser jag det,
 det är ingen dröm,
det är min verklighet,
och kunde jag, så skulle jag suddat ut den.

Du säger att vi ska glömma allt det som har hänt,
det som orsakar tårarna i mina ögon,
det som orsakar all min smärta.

Vi?
Du använder ordet vi,
När det är jag som gått igenom det här.
Du har hela tiden bara stått där brevi som ett frågetecken.
Men det här är min verklighet just nu,
det här är vad jag måste gå igenom.
Visst, jag kan bygga upp en ny bild äv något bra,
en bild som inte liknar verkligheten,
men,
försvinner all min smärta då?

Tårarna ligger och bränner under ögonlocken,

ögonen översvämmas av alla tårar,

men det är bara jag som kan känna dom,
det är inget du ser.
Du ser inte ens tårarna på min kind,
för du tror att jag är glad,
du tror att jag mår hur bra som helst.

Det enda som krävs av mig är att jag ler mot dig . . .

Jag gråter alltid bara i min ensamhet,
jag visar aldrig att jag är rädd, eller att det gör ont.
Jag gråter där jag är ensam.
Jag vill inte inse att du inte förstår.

Alla mina drömmar har försvunnit för längesen.
Det är smärtan som är mitt nu . .

Jag har mer eller mindre börjat förstå att du inte vill ha med mig att göra längre.
Det var som jag tänkte från början.
Förstår bara inte varför du inte sagt det tidigare,
varför dra ut på det så länge?
Ville du såra mig?
Det har du iallafall lyckats med jävligt bra. .

Allt det vi pratat om, alla fina ord, alla tårar,
betyder det ingenting för dig?

. . . . . .
Hur får man känslor att sluta kännas?
Hur får man ett hjärta att sluta slå?
. . . . . .

Blicken bara stanna, sto och stirra ut i tomma luften i flera minuter
innan jag kom på mig själv!

Jag vill ta mig ut ur denna bubbla nu,
detta funkar inte längre.
Stänger av folk hela tiden,
kopplar bort allt som händer runt omkring mig.
Jag hänger inte alls med på noterna längre.
Även om jag verkligen försöker koncentrera mig på vad folk säger,
så går det inte alltid.
Ser bara läpparna röra på sig,
men hör inga ord . . .

Jag orkar inte längre gå runt och undra utan att något händer . . =/

" Tårarna bara spruta, och kudden var alldeles blöt ! "