Dom senaste dagarna har jag levt i min egen värld.
Allt har känts helt overkligt, jag tror jag börjar bli knäpp.
Har isolerat mig från omvärlden, när någon pratar med mig stänger jag av dom och lyssnar bara på mina egna tankar,  lever i någon slags bubbla.
Vad har hänt med mig egentligen?

Det du inte hann med idag hinner du en annan dag!

Acceptera att det inte alltid blir som du har tänkt dig, livet är inte alltid en dans på röda rosor!

Ska man ta det säkra kortet framför det osäkra eller tvärt om?
Jag är så förvirrad så jag vet knappt var jag ska ta vägen.
Jag vet inte vem jag själv är längre, jag känner inte mig själv.
Innan hade jag alltid ett leende på läpparna, ett som var äkta, nu är det bara ett falskt som kommer upp lite då och då . .
Jag är så jävla osäker på mig själv, vet inte om jag ska gråta eller le , .
Jag ser inte fram emot något längre,
Hjälp mig, vad har hänt med mig?
Jag förstår inte hur en tanke kan göra så mycke,

hur känslor kan sabba lusten för allt . . .

Minnena från allt vi gjort och varit med om sparar jag som smycken i en ask!

Att ha känslor för någon har både sina för och nackdelar!

Ibland kan jag känna mig rädd för något som just påbörjats . . .
Även om det är hur bra som helst, ibland vill jag bara springa in i ett mörkt rum, där ingen hittar mig, och aldrig komma ut.

Just nu känns det som om att det hade varit det bästa, . .

Du är så underbart söt.
När du tittar på mig, känns det som att du vet saker som jag inte vet . . .
Du har alltid betytt  mer eller mindre för mig. Tror du vet det också. 
Jag tror vi behöver ta itu med våra problem båda två, antingen tillsammans eller själva!

Känns som att jag ständigt hamnar fel med mina känslor, jag behöver lösa en del av mina problem innan jag ger mig in i något.
Men sen samtidigt vill jag hitt någon som kan ta min tid, min uppmärksamhet, och mitt hjärta, För vem vill egentligen stå helt ensam?

Vissa dagar är världens bästa, och man vill aldrig att dagen ska ta slut, andra dagar vill man bara försvinna . .

Jag har så mycket tankar imon mig, vet snart inte var jag ska ta vägen, känns som jag drunknar i mina egna tankar . .

Hur får man tankarna att försvinna? Kan man inte bara glömma och börja om på nytt?
Jag har alldeles för många tankar angående det förflutna, allt det som redan varit. .
Känns som jag har fastnat i tiden. Käns som att jag är fast, mellan då och nu .
Och jag har ingen som helst aning hur jag ska ta mig ur detta,
Jag har alltid föredragit att hålla mina problem inom mig, för mig själv, och att ta itu med dom ensam.
Men nu är problemen alldeles för svåra att hålla inne, och det är svårt att lösa dom ensam.
På något sätt har jag delat med mig en viss del av mina problem till andra, trots det så kvarstår problemen.
Jag kan inte riktigt sätta min fot på vad som är det stora problemet.
Om jag bara kunnat det . . .

Sitter här i soffan och vet inte riktigt om jag ska sova eller om jag ska vara vaken längre. Känner mig trött men ändå inte, hjärnan säger till mig att sova men kroppen säger att jag ska vara vaken. Ledig från jobb imorgon, sjukt skönt. Sen är det jobb från fredag till fredag, kommer bli tufft.

Innan kunde vi göra allt tillsammans och prata om allt mellan himmel och jord.
Känns som vi tappat det ganska mycket nu. . .
En aning tråkigt faktiskt . .

Jag skiter i vad ni säger, jag gör vadfan jag vill.
Ni ska inte komma och tro att ni kan bestämma över mig bara sådär :S
Vill jag göra det, låt mig göra det också!
Det hjälper inget att ni lägger er i, jag kommer ändå inte sluta för det.
Jag går min egen väg, jag är fri till att göra vad jag vill, när jag vill, hur jag vill . , .


Din dröm blev min verklighet, nu blir det min dröm och någon annans verklighet!